Jag kommer precis ihåg känslan för exakt ett år sedan. Det var obeskrivligt tungt och jobbigt. Men hur det än var så blev vi starkare efteråt. Det är något som vi alla en dag ställs inför även fast man absolut inte vill tänka på det. Kan inte fatta att vi varit utan dig ett helt år nu. Förra året var sjukt jobbigt, först morfar och sen 3 månader senare du, mormor. Saknar er båda så himla mycket. Undra vad ni hade sagt om ni vetat att jag var såhär långt hemifrån under en så lång tid, haha. Det var nog mycket pågrund av er som jag vågade ta steget och att verkligen åka iväg helt själv till andra sidan jordklotet. För är det något jag kommer göra i livet så är det att göra allt jag vill - för när jag själv ligger på dödsbädden vill jag kunna vara nöjd och lycklig över allt jag gjorde i livet! Jag är så stolt över mig själv att jag åkte och jag vet att ni oxå hade varit det - oroliga men stolta! Det här med att efter man är med om något hemskt så blir det bättre stämmer verkligen. Jag menar efter att ha upplevt 3 dödsfall (älskade saknade Maja några månader efter mormor) med några månaders mellanrum så åkte jag hit till Californien och har det hur underbart som helst och lever verkligen livet. Inte kunde jag tro för exakt ett år sedan att jag om ett halvår skulle må så bra som jag gör nu. Detta gör mig samtidigt lite rädd, eftersom jag är så lycklig nu - vad hemskt kommer hända härnäst? För jag vet att det inte bara kommer vara lyckliga dagar, så funkar inte livet. Men jag önskar iallafall att lyckan håller i sig lääääänge! Saknaden är enorm och det känns fortfarande såå tomt efter er, men ni kommer alltid leva kvar inom oss och alla fina minnen är oförglömliga!